Jag möter Ida Nilsson, tidigare svensk medel- och långdistanslöpare från Kalmar med bland annat en sjunde placering på 3000 meter hinder under EM i Göteborg 2006 på meritlistan. Idag bor hon i Norge tillsammans med Emelie Forsberg, som toppar världsstatistiken inom traillöpning. De lever på att samla höjdmeter och att varje dag njuta av löpning i spektakulär bergsmiljö. Hon beskriver Transvulcania 2016 som henne stora genombrott i trail och ultra-världen. Transvulcania är Las Palmas tuffaste bergslopp, och det ingår även i “Skyrunning serien” som är världscupen för bergslöpning.

När vi ses befinner vi oss samtidigt på 2200 m.ö.h i Flagstaff, Arizona. Vi sitter på ett för Flagstaff modernt fik som heter Firecreek, delar på en kanna presskaffe och en Oatmeal Blueberry Chocolate Chip Cookie. Vi försöker sätta ord på tankar och känslor som kommer när idrotten är en stor del av livet. Vi pratar om beteenden, trygghet och utveckling. Men framförallt, om Ida och många år av toppar och dalar inom löpningen, både psykiskt och bokstavligen.

IDA OM STARTEN PÅ EN DUBBELKARRIÄR

- Efter friidrottsgymnasiet var det många löpare som åkte till USA. Texas, Arlington var speciellt populärt bland flera som jag kände. Jag tränade med en kille som heter Henrik Ahnström. Vid den tiden sprang han 5000 meter. Han har flera SM-medaljer på distansen, men även i terräng och på hinder. Vi båda kände inte att Texas lockade, trots att flera åkte dit. Det verkade inte så bra och många som hade varit där verkade heller inte helt nöjda med sin utveckling, även om vissa såklart trivdes och lyckades med sin satsning.

– Vi började kolla runt på andra ställen i USA och funderade på hur det skulle vara att studera, och framförallt träna på hög höjd. Nu för tiden åker alla i väg på höghöjdsläger men när jag började springa var det inte alls så utforskat och erkänt bra. Ingen visste någonting om hur det var. Jag har alltid varit nyfiken och velat utforska vad som passar mig bäst för att utvecklas. I början av min första karriär handlade allt om att lägga en grund och se vart det leder. Det fanns alltid de som tränade hårdare och som jag såg som mer elit än mig själv, men det gäller att skapa de bästa förutsättningarna för sig själv.

ATT SKAPA TRYGGHET FÖR ATT UTVECKLAS

-När vi åkte till Flagstaff, var allting väldigt nytt. Det var hög höjd och en erkänt bra skola, men ingen svensk löpare hade varit här tidigare. Jag visste inte alls om det jag gjorde då var bra. Det var mer en inneboende nyfikenhet om hur det var att leva på hög höjd. Vi upptäckte ganska snabbt att Flagstaff är ett fantastisk ställe för löpning. När jag var aktiv hinderlöpare var det många som nöjde sig med att tävla och träna hemma i Sverige och på klassiska GP-tävlingar.

-Jag anser inte att man kommer så långt varken i löpningen eller i personlig utveckling om man inte ser sig omkring och utmanar sig själv. Om man skall utvecklas gäller det att hitta en bra miljö som man kan göra det i. Vad trygghet innebär, är dock olika för alla.

Löpningen har tagit Ida till grusvägar och bergstoppar över hela världen, ibland högt över molnen eller nere på lågland.

Ida är den äldsta av fyra syskon, i en familj där idrotten är och var varje familjemedlems källa till inspiration och där utmaningar och att hela tiden utforska ny saker är en drivkraft som ger utveckling och glädje. Men hur skapar hon sin trygghet, och vad innebär det för henne?

– Ibland har jag funderat på vad trygghet innebär för mig. I min familj har vi alla ganska olika personligheter. Vår gemensamma nämnare är att vi är ganska nyfikna. Jag söker mig gärna vidare till nya platser. Löpningen och idrotten har betytt mer än att ha en trygghet.

Ibland är det väldigt obekvämt att infinna sig på en ny plats, men jag alltid valt det för att jag tror att det är bäst för min utveckling.

- Jag tycker att det är spännande att utforska nya platser. Det viktigaste är att veta att min största trygghet finns i mig själv. Jag vet att jag alltid klarar mig, även om jag inte alltid har det allra roligaste eller mest bekväma livet. Jag tror att det är därför jag vågar mycket. Det finns alltid en grundnivå av trygghet oavsett om jag är helt själv eller var jag befinner mig. Under en period i mitt liv, mådde min lillasyster Johanna väldigt dåligt, det resulterade tyvärr till slut i att hon tog sitt liv. Det var en förändring i livet med enormt mycket känslor, men jag tycker inte mitt perspektiv på livet och trygghet nödvändigtvis förändrades. Jag försöker leva och lära så gott jag kan genom livet. Vänner, hälsa, kärlek och naturen har alltid varit och är fortfarande viktiga för mig.

NÄR LIVET FÖRÄNDRAS

- När Johanna dog, så kände jag väldigt många olika känslor, väldigt starkt. Jag var väldigt skör, och trodde att om jag gör mig hård och bara kör vidare, kommer jag aldrig att bli hel igen. För om jag sen krossas på något sätt, kommer jag gå i tusen bitar. Jag kunde gå från att vara enormt glad och känna väldigt starkt för livet, till att vara väldigt ledsen. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att inte känna så mycket. Det kom in nya människor i mitt liv och hade jag slutit mig helt hade det nog blivit ännu värre. I början kändes det så starkt inifrån att jag trodde att alla såg vad som var fel. Att alla kunde se hur trasig jag var. Därför hade jag ett behov att vara öppen och prata med andra om vad som hade hänt. Det gjorde att jag blev mer ödmjuk mot mig själv i den situationen. 

Ida berättar vidare om erfarenheter som har kommit genom många år med löpningen där hon också har fått möjlighet att lära känna människor från olika kulturer över hela världen.

- Genom löpningen har jag fått resa runt, och umgåtts med människor från många olika delar av världen. När jag bodde i Flagstaff, delade alla i laget olika bakgrunder, erfarenheter och trauman. Det skapade ett perspektiv och en genuin respekt mot andra människor. Skall man träna och leva ihop så måste man respektera varandra. Även om vi var olika så var vi tvungna att hjälpas åt.

- Från både utbildning, och resor över hela världen har jag insett att man kan vara på olika sätt och samtidigt uppskatta alla för den de är. Men jag har nog inte värderat mitt eget livet annorlunda för det. Jag kommer alltid sakna Johanna och som storasyster har jag alltid försökt att finnas där för henne och ville att hon skulle bli lycklig och må bra. Hon kämpade väldigt hårt för att hitta ett meningsfullt liv och vi pratade mycket med varandra. Att titta någon i ögonen som inte ser någonting som lockar i detta liv längre, är förkrossande. Att jag inte lyckades locka tillbaka henne till att se en framtid här, är något jag försöker försonas med och det kommer alltid att göra väldigt ont. Jag vet inte heller vad jag skulle ha gjort annorlunda. Livet fortsätter alltid på alla håll samtidigt. Ibland beskrivs det som om människor sörjer och sedan går vidare. Jag tycker att jag alltid lever samtidigt som jag alltid sörjer. Vissa dagar innebär större glädje än andra. Ens liv kanske aldrig blir som man önskat eller trott, men om man väljer att glädjas och uppskatta allt bra som faktiskt är, blir det mycket bättre. Att ha fått chansen att göra en löparkarriär igen, till exempel, är fantastiskt.

Idag är Ida mitt inne i sin andra period i livet med en elitsatsning. Hon räknar nu höjdmeter istället för kilometer-tider, och på nytt får lära, utveckla och känna kärlek till livet.

- Nu ser jag all löpning som löpning. För det är det som trail handlar om. Andra typer av löpare tänker nog bara att vi springer långsamt. Min drivkraft är dock densamma, jag känner inte så stor skillnad till hur jag förhåller mig till min idrott även om jag nu räknar höjdmeter istället för kilometer. Min utmaning är fortfarande att förbättra mig och nå känslan där man verkligen får ut allt man har under ett lopp. Att lyckas med det är fortfarande en fascinerande utmaning för mig.  Jag lockas dock inte av platt ultralöpning. Då kommer den gamla ban-löparen fram i mig och skall jag springa platt vill jag springa fort. När det kommer till långlöpning lockas jag mer av berg och natur, eftersom jag då ser att jag transporterar mig på en sträcka som kanske faktiskt har en historia bakom sig. Det hade dock varit väldigt roligt att förbereda mig ordentligt för att göra ett snabbt maraton, till exempel Boston Marathon. 

Vad behöver du för att fortsätta utvecklas både fysiskt och på ett personligt plan?
- Jag har nog haft inställningen att alltid göra lite mer än alla andra. Jag har inte känt mig så talangfull och vågat träna mindre. Den inställningen har både positiva och negativa aspekter.
– Jag har till exempel svårt att följa efter tränare som säger hur jag skall göra. Jag tycker också att det är viktigt att först och främst tänka efter själv, och försöka utveckla och utforska det jag tror på.
– Har jag en tränare måste jag ha full tillit till den personen och godkänt träningsupplägget. Att utvecklas handlar nog mer om vad man själv anser att man behöver och vill. Skulle jag ha en tränare idag, är den primära vilja vara att ha en grupp. Jag blir ganska obekväm om jag skall ha en tränare med individuellt fokus på mig. På något sätt känns det för seriöst, skall en tränare finnas där bara för mig? I en grupp blir det roligare och fokus förflyttas till mer lugn, frihet och egen kontroll. Jag vill inte att någon skall fråga hur jag känner mig varje dag, för ibland tycker jag inte att det spelar så stor roll.  Inom ultra-och trail finns det inte så många tränare. Jag utforskar och utvecklar vad jag tror är bäst för mig hela tiden, och jag lär mig fortfarande otroligt mycket.

DRIVKRAFT OCH MOTIVATION

-Att springa ultra och långa traillopp innebär en psykologisk process eftersom man håller på länge, vilket jag tror passar mig. När jag sprang på bana fick jag alltid försöka hålla ett jämnt tempo. Jag var aldrig den som sparade mig till de sista 150 metrarna. I bergen handlar det mer om att ta sig framåt och anpassa sitt fokus efter terrängen. Vi tränar tillsammans, men det är svårt att springa i en klunga på en tekniskt smal skogsstig. Det är fortfarande helt nytt hur jag skall lägga upp träningen för detta, men inför ett maraton är det självklart hur jag skall gå tillväga. Nu inspireras jag av många olika människor, och utvecklar mig själv samtidigt. Under vintern har jag haft en negativ dipp energimässigt, vilket har tvingat mig till att hitta en bra balans i träningen gentemot hur mitt liv ser ut just nu.

Det verkar alltid finnas ett mål, en stor glädje och en stark vilja hos Ida. Varifrån kommer drivkraften och motivationen?

– Jag går ofta in med inställningen att jag klarar det jag tar mig an, vad det nu än kan vara. Jag håller nog kvar i tron lite för länge, för ibland inser jag att min vilja är starkare än vad jag har kapacitet till. Jag tycker många distanser är tillfredsställande, eftersom det fortfarande är roligt att springa snabbt. Det gör min satsning lite för bred. Nu vill jag fokusera på de stora loppen som jag har framför mig och vara bra förberedd till dem. Traillöpningen är idag inte bara min källa till glädje och natur utan även en möjlighet till ekonomisk försörjning. Jag älskar att vara ute i naturen, oavsett om jag genomför en elitsatsning eller inte. Under den period i livet som jag inte kunde springa på grund av min skada från hinderlöpningen, så gjorde jag väldigt långa vandringar istället på vackra platser. När jag blev tvungen av avsluta min hinderlöpning helt på grund av min skada tappade jag tron på att kunna komma tillbaka igen. Nu känner jag mig enormt glad över att ha fått möjlighet att göra en elitsatsning igen.

Hur har din mentalitet förändrats från när du var ung  genom de erfarenheter du bär med dig nu i livet?
– När jag var yngre tänkte jag alltid att man kunde förbättra sig, att det inte finns några gränser. Är jag bara envis och målmedveten så kommer jag att lyckas. Jag kommer att bli bäst. När jag fick skador av löpningen och även det faktum att jag insåg att man kan förlora människor som står en nära gav mig ett annat perspektiv. Jag har idag större förståelse och ödmjukhet till oavsett hur stark en vilja är, kanske jag inte uppnår mina mål eller drömmar. Det gör mig enormt tacksam till att jag faktiskt kan springa igen. Men jag slutade aldrig heller att hoppas, och vågade ta chansen igen när den kom. Skadan kunde varit kronisk och då hade mitt liv sett annorlunda ut.
– Jag kan också faktiskt vara tacksam över mig själv, att jag vid 37 års ålder vågade slänga iväg andra drömmar i mitt liv för att få uppleva och leva på löpningen igen. Även om mitt fokus idag ligger på min löpning, har jag drivkrafter och saker jag vill göra utöver min elitsatsning. Just nu utvecklar jag ett spännande, hemligt projekt. Jag tycker också om att vara ledare och inspirera andra till utveckling och att upptäcka nya saker om mig själv. Jag tror aldrig jag kommer ha ett 8-5 jobb utan skapa mitt arbete själv utifrån vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv. Jag tror att det kommer lite mer naturligt när jag väl bestämmer mig för att lägga av med traillöpningen. Det är väldigt annorlunda att vara löpare och ha en ekonomisk trygghet genom en sponsor, som jag har nu. Den möjligheten vill jag njuta av så länge jag kan.