Debutanternas dag

Sitt första maratonlopp glömmer man aldrig. Känslan att springa in på Stockholm stadion är svår att beskriva.
- Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara det, men tack vare farthållarna gick det ju, säger Annika Larsson.

En lite för tuff början höll på att bli ödesdiger för Annika. Inspirerad av det fina vädret och de täta publikleden gick de första två milen lätt. Sedan började de många kilometerna att kännas i benen...
-...men då kom vi, utbrister Andreas Eklund och Mattias Andersson, populära farthållare för löparna som hade siktat på en sluttid på 5.30.
En hel klunga fick de med sig alla de 42 kilometerna.
- Taktiken var att börja gå i tid. Vi varvade mellan att gå och springa, berättar Andreas Eklund.
Det funkade perfekt:
- Ja, utan er killar hade jag nog inte klarat det här loppet, säger Annika.
Skönt med att vara omgiven av rutinerade maratonlöpare.
- Njae, rutinerade, vet inte riktigt... det var vårt första maraton också, erkänner Andreas och Mattias som dock har en gedigen träningsbakgrund.
Debutanternas dag, alltså.
- Precis, syns det? undrar Lotta Mc Laughlin när hon linkar ner för den berömda "smärtornas trappa" ner till innerplanen på Östermalms IP. Där väntar chipavtagning och medaljutdelning.
- Nej, det är inte för att chipet var tungt som jag linkar, ler Lotta. Det var nog helt enkelt lite långt. Jag har bara sprungit Stockholmsloppet förut.

Mer om Stockholm Marathon 2000