Före en tävling går jag alltid igenom hur loppet kan tänkas bli. Jag målar upp en bild där jag föreställer mig vem som kommer att bestämma farten och hur jag själv kommer att springa. Allt eftersom tävlingsdagen närmar sig är det naturligt att tänka mer på den, och samtidigt som jag tänker positivt är jag också lite nervös. Låt inte ditt tävlingsdeltagande urarta till en plåga som förföljer dig vad du än gör, utan försök framkalla en positiv och kanske lite pirrande känsla av förväntan.
Om du kan kontrollera din nervositet är den ett bra tecken. Det är en enorm skillnad mellan den nervositet som skapas ur förväntan och den som skapas ur rädsla. Om du blir alltför nervös drar det ner din prestationsförmåga, och om du känner dig som ett vrak och varken kan äta eller sova har det gått för långt. Denna nervositet är jobbig, den tröttar ut dig och tar bort din koncentration inför loppet.
Att vara spänd av förväntan däremot är en underlig känsla som gör att det suger i magen och att det pumpande adrenalinet "peppar" din kropp till tävlingsiver. Människor frågar mig om jag fortfarande känner mig nervös när jag tävlar, och visst gör jag det. Nervositeten är en del av tävlingsförberedelserna och den dag jag inte känner av den är det nog dags att lägga av.

Gå gärna på bio före loppet
Det är inte alla som klarar av att för jämnan tänka på tävlingen. Själv har jag behov av att tänka, planera och diskutera det kommande loppet för att peppa upp mig själv. Vad jag än gör har jag alltid loppet i åtanke. Men detta är alltså ingenting jag rekommenderar till alla, speciellt inte till dem som inte kan skilja på förväntan och ängslan. Om du känner att din nervositet är destruktiv och att loppet upptar alla dina tankar, är det bättre att försöka aktivera dig så att du får annat att tänka på. Hälsa på dina vänner (förslagsvis icke-löpare!), gå ut och ät på en restaurang eller gå på bio.
Trots att jag har behov av att tänka på loppet, behöver jag också ägna mig åt annat som är avkopplande. Eftersom jag inte kan se en film utan att tankarna vandrar till den kommande tävlingen löser jag korsord istället. Det kräver nämligen hela min koncentration.
I USA brukar jag gå och handla saker som inte finns i Norge eller som är dyrare i Norge. Jag har till och med gått ut och dansat, något som jag i vanliga fall inte gör förrän efter loppet. Jag försöker ständigt övertala (min man) Jack att lära mig några av de latinamerikanska danser han så väl behärskar och som krönte honom till norsk mästare vid 17 års ålder. Han skyller alltid på att han har blivit för gammal men jag tror nog att det beror på alla retsamma kommentarer han fått stå ut med från mina bröder.
Vid vissa tillfällen har jag behov av att göra någonting spontant. Före New York Marathon 1980 var vi nere vid Rockefeller Center och tittade på människor som åkte skridskor. Plötsligt vände jag mig till Jack. "Ska vi pröva det", frågade jag.
"Nej tack", svarade han förnuftigt till den kvinna som om ett par dagar skulle springa ett maratonlopp. Men det brydde jag mig inte om, utan vände mig istället till min bror Jan och upprepade frågan. "Ja visst", svarade han som själv varit inne på samma tankebana som sin syster. Där stod sedan Jans fru och Jack och såg på medan Jan och jag åkte skridskor. Jag vet inte vad det var som fick mig att göra något så chansartat alldeles innan loppet, men jag hade i alla fall jätteroligt!
Att löpare känner och uppför sig underligt före ett lopp beror ofta på nervositet. Du måste därför förbereda både dig själv och andra på att detta även kan inträffa i ditt fall. Trots att jag har ett någorlunda jämnt humör, blir jag ofta irriterad före en stor tävling. Jag kommer ihåg en episod som inträffade i samband med 1984 års New York Marathon.
Morgonen före loppet var jag ute och joggade tillsammans med Jack och mina två bröder. Jack var den ende av oss som inte skulle ställa upp i loppet och han småpratade hela tiden trots att vi andra varken svarade honom eller kommenterade det han sa. Vi tre höll på att förbereda oss mentalt och jag önskade att Jack skulle vara tyst. Plötsligt tvärstannade jag och snäste: "Snälla du var tyst, vi koncentrerar oss". Lyckligtvis är Jack själv en tävlingsmänniska så han förstod vad jag menade och tog det på rätt sätt.

Konstiga drömmar före start
Ibland har jag de mest underliga drömmar nätterna före ett lopp. De handlar aldrig om att jag vinner eller gör bra ifrån mig, utan är istället klassiska mardrömmar. Jag drömmer att jag står på startlinjen och har glömt ta på mig löparskorna eller shortsen.
Eller att jag kommer för sent till starten eller springer fel väg. Drömmarna är så verkliga att jag, när jag vaknar, inte vet om loppet verkligen är över eller om jag fortfarande har en chans att vara med.
Liksom många andra löpare har jag ett kärlek/hat-förhållande till tävlingar. Detta framgår bäst av de fantasier jag har på själva tävlingsdagen. En oktoberdag satt jag på bussen som långsamt banade sig väg genom trafikköerna till startområdet för New York Marathon. När jag satt där önskade jag helt plötsligt att bussen skulle bli stående i köerna och aldrig komma fram till starten. En annan fantasi tar plats på Verazano-bron där New York Marathon startar. Jag inbillar mig att bron faller ner och att loppet ställs in. Eftersom jag innerst inne verkligen vill springa skulle jag naturligtvis bli mycket upprörd om dessa fantasier blev verkliga.
Du har kanske själv haft liknande fantasier; att tävlingen är inställd, att det kommer att snöa, att ingen annan deltagare dyker upp. Trots att du vet att du är väl förberedd finns det en liten del av dig som inte vill möta det oundvikliga. Det är en naturlig känsla som vi alla mer eller mindre känner av.
Fantasierna är starkast när du känner att det står mycket på spel och du vet att din tävlingsinsats blir ett bevis på hur mycket och hur väl du förberett dig. Detta är något som alla topplöpare känner till. Ibland kan utgången av ett enda lopp helt förändra en löpares liv. Jag förstår mycket väl hur Joan Benoit Samuelson kände sig när hon närmade sig slutet av 1984 års Olympiska maratonlopp som hon vann.
Hon berättade att när hon sprang igenom tunneln som leder in till friidrottsstadion i Los Angeles, och visste att hon bara hade några hundra meter kvar, sa hon till sig själv: "Detta är en dröm. Det kan ändra mitt liv. Det är inte försent. Jag kan gömma mig härinne i tunneln och aldrig komma ut."
Humörförändringar, drömmar och fantasier bevisar tydligt att det är en mängd känslomässiga faktorer förknippade med tävlingar. Du måste vara beredd på dessa känslor och lära dig leva med dem. Kämpa inte emot dem, de utgör en del av tävlingens totala helhet. Att uppleva dessa.