Nummer ett i världen

1975 blev jag rankad etta i världen på 1 500 och 3 000 meter, och jag satte mitt första världsrekord på 3 000 meter. Allt detta bidrog till att jag blev ett hett ämne i den norska pressen inför OS i Montreal, och än en gång visade de norska journalisterna prov på bristande förståelse.
Jag försökte få ner deras förväntningar om medaljplats men de trodde att det var falsk blygsamhet från min sida. De tre sovjetiska löparna hade alla sprungit 1 500 meter under fyra minuter, något jag inte var kapabel till. Mitt mål var att ta mig till finalen. (1 500 meter var den längsta ditans som de kvinnliga löparna fick tävla på i OS 1976). Jag hamnade i ett stenhårt semifinalheat. Det blev till och med en protest inlagd över att så många av favoriterna hamnat i samma heat. Själv Iyckades jag inte ta mig till finalen, men var ändå med och gjorde heatet historiskt. Loppet hamnade senare i Guinness Rekordbok för att fem kvinnor sprängde målsnöret sida vid sida inom en tidsram av två tiondels sekund!
Detta OS blev en bitter besvikelse. Jag hade tränat mer och hårdare än någonsin – alltför mycket visade det sig senare. De två dagliga träningsrundorna hade jag pressat in vid sidan av en heltidstjänst som lärarinna inklusive två timmars resa till och från skolan varje dag. Som vanligt ökade pressens förväntningar trycket på mig och det höll på att knäcka mig.
Trots mina varningar fick journalisterna hela det norska folket att tro att jag skulle vinna. Jag blev ett offer för den norska inställningen att det bara är segrar som räknas. Trots att jag satte norskt rekord och aldrig sprungit fortare var det inte tillräckligt bra. Efter tävlingen gick jag gråtande tillbaka till mitt rum. Först grät jag av besvikelse, sedan av ilska.

Jag ville tävla på mina villkor
Liksom så många gånger tidigare i min karriär väckte motgången kämparinstinkten i mig. Jag var trött på att träna och leva ett så stressigt liv, trött på att alltid ha så stora förväntningar på mig och trött på att försöka Iyckas för att andra skulle bli nöjda. Jag bestämde mig därför för att fortsätta springa på egen hand utan ekonomiskt stöd från det Norska Friidrottsförbundet. Nu skulle och ville jag bara ta ansvar för mig själv. Nästa gång jag ställde upp i en tävling skulle det vara för min egen skull. Om jag lyckades bra skulle det också vara för min egen skull.
Under vintern sprang jag mindre än tidigare. Istället tävlade jag på skidor och spelade lite handboll. Efter denna avkopplande säsong kände jag mig i form igen. Glädjen i löpningen hade kommit tillbaka och självförtroendet samt längtan efter att få tävla var på topp. Jag hade satsat rätt. Sommaren 1977 satte jag personligt rekord på alla distanser jag sprang och i Düsseldorf, på den allra första Världscupen, vann jag 3 000 meter efter att ha gjort ett av mina bästa lopp någonsin.
Pressen fortsatte dock på sitt vanliga förväntansfulla sätt inför EM i Prag 1978. När jag blev intervjuad lät det som om deras frågor och mina svar kom från människor som försökte kommunicera på olika språk. "Är du nöjd med en silvermedalj om du inte vinner?" frågade de mig. "Nu får ni sluta med det här tramset, jag måste springa först", svarade jag på mitt vanliga realistiska sätt. Flera av de kvinnliga löparna från Östeuropa var fruktade spurtspecialister, och jag visste att jag skulle fa problem om de fortfarande hängde med 200 meter från mål.

Jag kunde inte bli bättre
Som väntat tog jag "bara" bronset. Dagen efter hade en av de norska tidningarna en stor rubrik som löd "Beklagar Norge". Under rubriken fanns ett foto av mig med tummen ner. När detta inträffade hade jag redan haft en förhållandevis lång och framgångsrik karriär. Löpningen hade gjort mig vuxen, lärt mig att ta nederlag och framgångar och gett mig chansen att få se mig omkring i världen. Jag funderade allvarligt på att lägga av. Banlöpningen hade gett mig många glädjestunder men det fanns även en baksida. Under flera år hade jag tränat så hårt, ibland upp till 200 km i veckan, att jag ofta hade gråtit av utmattning.
Mellan 1974 och 1976 missade jag inte en enda träningsdag. Jag kände att oavsett hur mycket jag tränade så varken ville eller kunde jag bli snabbare på banan eller undvika att bli spurtbesegrad av de östeuropeiska löparna. Men Jack hade läst om långdistanslöpning i flera löpartidningar och försökte övertala mig att springa New York Marathon. "Du är galen", sa jag till honom, "maraton är alldeles för långt för mig." Men han gav sig inte. "Detta kan bli vår första och sista chans att se USA", sa han övertalande.
I Europa hade jag gjort mig någorlunda känd, men när jag kom till New York for första gången 1978 var jag totalt okänd. Och inte undra på det. Vem hade väl hört talas om en kvinnlig löpare som löpt distanserna 1 500 och 3 000 meter och som nu plötsligt ställde sig på startlinjen i New York Marathon?

Mer om Grete - en bok om löpning