Yuki Kawauchis liv är som gjord för att filmas. Den japanske skoltjänstemannen arbetar heltid och ändå har han sprungit 56 maratonlopp de fem senaste åren. 13 av dem fortare än det svenska rekordet. Dess ägare Kjell-Erik Ståhl blev en gång i tiden känd för sitt flitiga tävlande, men det överträffas i både kvantitet och kvalitet av Kawauchi, som med tre undantag samlat de 56 marorna på tider mellan 2:08 och 2:16. Som jämförelse har bara fem svenskar sprungit på 2:12-2:16 under hela 2000-talet.

Kawauchi skiljer sig starkt från andra elitidrottsmän i allmänhet och i Japan i synnerhet. Han var ingen talang under uppväxten. Mamma Mika tvingade lille Yuki att springa varje dag, från sju års ålder och genom hela grundskolan. Träningen bestod av att slå rekord på en parkrunda. Misslyckades den unge pojken fick han en straffrunda. Var han för långsam fick han gå hela vägen hem.

Under gymnasietiden tillhörde Yuki inte toppskiktet, men fortsatte träna rigoröst med en lång rad skador som följd. Kulmen nåddes när han drabbades av häftiga knäsmärtor under ett pass som han ändå fullföljde med 10x 400 meter och på det en serie om 80 knäböj.

Kawauchi kvalade därför aldrig in till någon av de många löparprogrammen på universiteten. I stället hittade han en sund tränare som drog ner på intensiteten och fick liv i löparglädjen.
- Jag upptäckte plötsligt att jag inte sprang av rädsla, utan för att jag tyckte om det! minns Yuki.

Mot slutet av studenttiden inledde Kawauchi sitt maratonlöpande. Och fann sitt kall. I Japan blir både de bästa inhemska löparna, och allt fler östafrikaner, proffslöpare genom att ansluta till företag som betalar ut löner utan att kräva större arbetsprestationer än att springa i deras namn, framför allt på de oerhört populära landsvägsstafetterna. Kawauchi däremot, blev anställd på en kvällsskola. 40 timmar i veckan ägnar han åt enklare kontorsarbete. Det sker på eftermiddagarna och kvällarna. Förmiddagarna springer han på. Sent om kvällen hinner han träna styrka hemma i mammans förortstvåa med bland annat gamla cykeldäck. Semesterdagarna ägnas åt att resa till tävlingar.

Kawauchi fick sitt genombrott sitt tredje maratonår, 2011. Amatören spurtade in som bäste japan och tredje man på Tokyo Marathon på den sensationella tiden 2:08. Han kvalade in till den sommarens VM och blev en idol för det löparälskande Japan i sin egenskap av vanlig löneslav. VM blev till en besvikelse med en 17:e plats. Efter det började Yuki intensifiera sitt maratontävlande som fram till dess hade varit normalt med ett par, tre lopp om året.
Följande vår inledde Kawauchi något som var än mer ovanligt för de företagsbundna japanerna, att tävla utomlands. Men till skillnad från andra löpare tar han aldrig emot några pengar för att starta. De prispengar han vinner täcker resorna och allt det som löpningen kostar. Han har ingen tränare eller manager.

– Jag började med Dûsseldorf våren 2012. Efter det har jag sprungit dussintals med internationella maratonlopp och blivit hejad av japaner som bor över hela världen. Utifrån de erfarenheterna har jag kommit fram till att ”ta sig an världen” inte bara handlar om VM och OS. Det finns verkligen ett stort antal fantastiska lopp runtom klotet. Om inga andra japaner reser runt för att tävla, så låt mig bli den som visar vägen. Jag vill verkligen förändra den japanska synen på löpning, hävdar Kawauchi..

Under det flitiga tävlandet hade Kawauchi missat OS i London, trots att han kommit in som bäste japan på det första uttagningsloppet, i Fukuoka (en gång i tiden världens mest prestigefyllda mara) på en tid under 2:10.  Det japanska förbundet tyckte inte att tiden var tillräckligt bra och Kawauchi sprang mycket sämre i nästa uttagning, bara två månader senare i Tokyo. Kawauchi skämdes över insatsen till den milda grad att han rakade av sig allt hår på huvudet - en japansk ritual för att visa sin ånger.

Kvalet till London kom i stället fyra år senare. Det var återigen i Fukuoka och gällde VM som hålls i den brittiska i huvudstaden i sommar. Kawauchi sprang in som trea på 2:09, trots att han hade stukat foten både tre veckor innan OCH dagen före loppet.

– Jag gjorde mig illa under ett långpass. Så fort som jag höjde farten kändes det som om vaden skulle slitas av. Det gjorde ont även när jag gick. Så jag tvingades ge upp de sista viktiga passen.
– Under de veckorna var jag väldigt irriterad. Alla runtomkring mig tjatade om att ge upp loppet eftersom jag skulle sumpa min sista chans att kvala in till VM. De ville att jag skulle stå över det och satsa på ett senare lopp, som Tokyo i februari. Sen fanns det andra som tvärtom tryckte på att de skulle ta sig till Fukuoka och heja på mig. Jag höll verkligen på att bli vansinnig över det hela. Det blev värre, dag för dag.
– Jag vilade helt i två dagar och sen började jag jogga i väldigt låga farter. Och jag tvingades ändra planerna på den halvmara som jag skulle ha haft som genrep två veckor före Fukuoka, för att inte slå upp skadan igen. Jag fick tillstånd av arrangören att starta längst bak, så att jag inte skulle förivra mig.

Kawauchis inställning skiljer sig markant från den gängse. Under de här frustrerande och avgörande veckorna bestämde han sig för att träna efter ingivelse.
– Idéerna om vad jag skulle träna kom från ingenstans. De bara dök upp i huvudet. Effekten blev att jag tränade mycket mer, 22 mil i stället för 14 mil den veckan, efter att ha joggat ett par pass på fem mil vardera. Jag fick tillbaks mitt självförtroende på det viset, och kondisen på köpet! Men eftersom jag inte kunde springa halvmaran som jag hade tänkt var jag fortfarande osäker på hur jag skulle klara av högre farter.
Kawauchi bestämde sig för att utföra ett avgörande test. En vecka före maran fick han hjälp av en grupp kompisar att springa två mil på strax över en timme, till och med lite snabbare än hans maratonfart.
– Även om det var väldigt nära max, så beslöt jag att jag skulle ställa upp och springa med den andra ledargruppen.

Men en olycka kommer sällan ensam. Dagen före loppet stack Yuki ut på en lätt jogg efter att ha hållit presskonferens. Då stukade han foten igen!
– Det var på några trappsteg. Nu gjorde det ont igen, även när jag gick. På kvällen Var jag helt förtvivlad. Jag bad arrangörerna om att ge mig vad som helst som var tillåtet. Det slutade med att jag fick is. Och jag tillbringade natten med att kyla ner min uppsvällda fot.

– Jag klandrade mig under alla dessa timmar över att ha utsatt mig för den här situationen, efter att ha kämpat tillbaka från den första stukningen. Då föll verkligen tårarna. Jag bad till gudarna, vilka de än är, att skona mig från smärtan. Bara den inte blev värre, så lovade jag att utstå vilka lidanden som helst.
Det var i det skicket som Yuki Kawauchi ställde sig på startlinjen. Utfallet artade sig till ett mirakel. Yuki har identifierat tre anledningar till varför det undret kunde ske. För det första idealiska väderförhållanden. Prognosen på 18 grader och sol slog om till 13 grader och regn vilket passade honom mycket bättre, speciellt som regnet återkom under loppet och fick temperaturen att sjunka ytterligare.
– Jag har alltid presterat bra i regn och kyla. Jag sänkte till exempel mitt personliga rekord med fem minuter till 2:12 I Toyo 2010. Jag blev på bättre humör. Jag hade resignerat precis efter starten, när jag kände av stukningen, men I takt som det blev kallare domnade smärtan bort. Jag slutade bry mig om skadan och var så djupt koncentrerad att jag helt missade vätskestationen efter 15 kilometer.
Den andra orsaken bakom ”miraklet” var att farthållarna för den första gruppen inte utförde sitt uppdrag som tänkt. De sprang för långsamt och de två tänkta ledargrupperna blev till en.
– I stället för att ligga en minut efter täten halvvägs var vi nu tillsammans. Det hade jag inte räknat med!

Den tredje anledningen var att Kawauchi hade fördelen att känna till varenda meter av banan efter att ha sprungit loppet sex gånger. Han visste precis var backarna kom och hur branta de var. Vid ett tidigare lopp hade Kawauchi tagit ledningen efter att farthållarna stigit av och kvalat in till ett annat mästerskap.
– När jag hade kommit halvvägs utan problem, så skulle det gå av rena farten. När jag såg tiden visste jag att jag kunde springa under 2:10, om jag inte höll tillbaka mig själv. Jag fick en riktig boost och beslöt att inte tillåta farten att sjunka, utan hellre ta hand om den och bli av med några konkurrenter.
Men det var inte de enda anledningarna till att Kawauchi mirakulöst kunde komma tillbaks från sina dubbla stukningar. Han tillskriver en stor del sin djupa erfarenhet av att springa internationella maratonlopp. Något som han började med efter att ha misslyckats att kvala in till OS i London. Att möta kenyaner och etiopier med tät frekvens byggde upp hans självförtroende.
– De flesta japanerna är vana att följa ett strikt tidsschema med perfekta mellantider. Jag hade lärt mig att när förhållandena är dåliga är farthållare inget att förhålla sig till.

En annan grund som Kawauchi värdesätter är hans ultralånga träningsdistanser. Han har visserligen alltid sprungit terrängpass på fyra till sex timmar. Men i somras ökade han på dem.
– Till exempel sprang jag min favoritrunda över tuff terräng på över 45 kilometer två dagar i följd och gjorde tre pass till på drygt fyra mil under samma vecka. I oktober joggade jag en flackare sträcka på runt tio mil på sju och en halv timme. Jag lade på ett flertal pass på fem mil under träningen mot Fukuoka.

Kawauchi värjer sig mot kritiken att så många mil i långsam fart är att inget att ha.
– De som säger det har nog aldrig prövat det själva. Känslan som infinner sig efter tre timmar, att benen kan nog utstå tröttheten, men om jag inte håller skärpan kommer jag att bryta på en gång, den påminner om frestelserna att kliva av som man får i slutet på ett maratonlopp.
– Likaså, känslan att händerna och fötterna håller på att domna bort, att de sista krafterna håller på att rinna ut, att du inte vet var du är. Men när du kommer över den och grips av eufori över att ha klättrat över väggen; Jag tror jag inte att man kan stämpla den som meningslös.
Yuki fortsätter stapla de mentala styrkor som hans längsta pass har givit honom.
– Självförtroendet som du har byggt upp, övertygelsen under loppets andra halva, när det börjar bli tufft, om att ”jag har sprungit både fem och tio mil, så jag vet att min uthållighet håller för detta”. Killarna intill mig har inte sprungit 100 kilometer. Det är inte mina ben som kommer att ge upp nu på slutet. Allt det där sammantaget hjälper en som jag, som annars har lätt för att misströsta.

Kawauchi har allt sedan universitetstiden hållit sig vid att springa ett pass om dagen, till skillnad från de allra flesta elitlöparna. De ultralånga passen springer han när han är ledig från jobbet. Ja, han har alltså ett heltidsarbete!
– De långa terrängpassen har förbättrat både min fysiska kondition och min mentala tuffhet. Jag tror inte att de som springer över en mil på sina morgonpass utöver sina huvudpass skulle kunna klara av dem. De springer kanske redan hundra mil varje månad medan jag är på runt 60. Det är därför som jag tror att jag är mycket mer betjänt av de överlånga passen. De skulle bara bli skadade.
– Det finns säkert vissa löpare ur den gamla skolan som tycker att jag är mesig, men jag tror bestämt att vi alla har en gräns för hur mycket vi kan springa. Det gäller bara att välja hur man ska fördela de passen.

Efter det VM-kvalificerande loppet i december har Kawauchi hållit en något lägre tävlingstakt. Det har bara blivit 15 lopp i år. De flesta av dem har varit halvmaror. Årets tre maror har gått på 2:09, 2:13 och 2:10. Den sista av dem var i Prag, fyra veckor före Stockholm. I det loppet föll Kawauchi, men kom ändå i mål på en tid som var bättre än det svenska rekordet.
Många har fått för sig att Kawauchi ska lägga av efter VM i London, men det förnekas bestämt av Yuki.
–Det enda som jag inte är sugen på längre är att jaga VM- och OS-biljetter i lopp som avgöra under varma förhållanden. Så länge som min kropp håller vill jag däremot fortsätta att kämpa med mina löparkamrater över hela världen.
– Det är en dröm som jag har närt ända sen tiden i gymnasiet och som jag vill leva ut tills jag stupar.
- Jag räknar med att springa lopp över hela Japan och världen tills jag dör. Att glädja mina fans är mitt uppdrag.