Jag klarade inte pressen i EM 1971

1971 deltog jag i mitt första internationella mästerskap. Jag var bara 17 år och EM i Helsingfors skulle visa sig bli en bitter upplevelse för mig. Att stå och vänta i en halvtimme i tunneln som ledde ut till banan var en ny erfarenhet som jag inte var förberedd på. Men det var inte allt. Den sommaren hade jag satt nytt norskt rekord på både 800 och 1 500 meter. De norska journalisterna höjde mig till skyarna och satte därmed en enorm press på mig. De övervärderade min förmåga (eller underskattade konkurrenterna) vilket inte gjorde situationen bättre.
Jag gjorde ett dåligt lopp, men det värsta var nog reaktionen från medlemmarna i den norska truppen. När jag gick av banan efter att ha blivit utslagen i försöket höll sig tränaren och ledarna på avstånd. Kanske trodde de att jag ville vara ensam? Men vad jag verkligen behövde var deras stöd. Jag hade förlorat tidigare men det hade aldrig gjort så ont förut. Var detta den internationella toppidrottsvärlden som jag satsat så hårt på att nå? Jag låste in mig på toaletten och satt och grät i två timmar. Jag var besviken, förvirrad, arg och endast 17 år.
Jag var nedslagen men långt ifrån slagen, och bitterheten gjorde det viktigt att komma tillbaka. Ett av de minnen som ständigt återkommer är från avslutningsceremonierna vid mästerskapen. Vi defilerade i ösregnet och på den elektroniska resultattavlan inne på Olympiastadion i Helsingfors stod det "Vi möts i Rom 1974", platsen för EM tre år senare.
"Där ska jag göra bra ifrån mig", sa jag till mig själv. "Jag ska minsann visa alla de här människorna." Det var ingen tillfällighet att jag vid 13 års ålder valt Wilma Rudolph som ämne för en skoluppsats om den person jag beundrade mest. Den färgade amerikanskan hade trots att hon haft polio som barn – lyckats bli hjältinna vid 1960 års Olympiska Spel i Rom, genom att vinna guld på 100 meter, 200 meter och 4 x 100 meter stafett.

OS 1972 var en upplevelse
I sista minuten lyckades jag kvalificera mig för OS i München 1972. Det viktigaste för mig var att få delta i OS. Själva tävlandet kom lite i bakgrunden. Trots att jag satte nytt personligt rekord på 1 500 meter med 4.16 minuter fick jag ingen bra placering. Men det var en nyttig erfarenhet. Bara att få jogga runt i tunneln i väntan på att få komma in på banan var en stor upplevelse för en 18-åring. Till detta kom också atmosfären runt spelen – öppningsceremonierna, livet i OS-byn och möjligheten att träffa idrottare från hela världen.
Jag var så ung och imponerad, speciellt av den obegränsade mängd mat vi hade tillgång till. Paradiset för mig blev en cafeteria som hade öppet dygnet runt, och all den läsk och choklad vi fick uppskickad på våra rum. Liksom så många andra oerfarna OS-debutanter fick jag förändrade matvanor och gick upp 2,5 kilo på tre veckor. När jag efter tre veckor lämnade München vägde jag mer än jag någonsin gjort. Men jag lämnade de Olympiska spelen full av glädje. Jag var stolt över att vara en löpare och visste att idrotten var värd att satsa på.
Jag var för ung för att helt förstå vissa av de händelser som inträffade i München. Terrorismen var en av dem. Mordet på de israeliska idrottsmännen gjorde mig förvirrad, ledsen och rädd. Tragedin ägde rum endast 200 meter från mitt rum och jag ringde hem till min pojkvän Jack varje kväll för att få stöd och tröst. Men trots att denna förfärliga händelse skedde så nära inpå kändes den ändå overklig. Först flera år senare, när säkerhetsarrangemangen blev en viktig och integrerad del av de Olympiska spelen, gick det upp för mig vilken förfärlig tragedi terroristaktionen i München verkligen var.

Obesegrad i tolv år
1972 inledde jag en segersvit i Norge som varade i 12 år. 1973 blev ett bra år både idrottsmässigt och privat. Jag klarade äntligen av att kombinera dessa två delar av mitt liv på ett förnuftigt sätt. Jack hade blivit min fästman och träningskamrat och vi beslöt oss för att flytta ihop. På det sättet kunde vi spara in en massa restid. Mina föräldrar var inte särskilt glada över vårt beslut men jag Iyckades övertala dem att acceptera det genom att framhäva alla positiva effekter. Dessutom, sa jag, var det ju bara över sommaren.
När hösten kom hade jag emellertid flyttat över alla mina saker till Jacks lägenhet. Jag studerade på lärarhögskolan vilket jag var stolt över eftersom bara en liten andel av alla sökande kom in där. Varje dag körde jag min vespa till skolan och kunde inte undgå att höra grannarnas skvaller. "Där är hon löparen som bor tillsammans med en karl som är mycket äldre än hon själv." Jack var då "hela" 25 år, sex år äldre än jag.
1974 blev jag vald till Årets Idrottskvinna i Norge efter att oväntat ha tagit bronset på 1 500 meter vid EM i Rom. Det var nog ingen som hade väntat sig att jag skulle komma på medaljplats, men det kom inte som någon överraskning för mig. Jag hade inte glömt det löfte jag gett mig själv den där regniga dagen i Helsingfors tre år tidigare.
Jack och jag gifte oss sommaren 1975. Vi legaliserade vårt förhållande men det förändrade egentligen ingenting i vårt dagliga liv. Morgonen före bröllopet sprang vi vilse under en längre träningsrunda, och jag kom med nöd och näppe i tid till hårfrisörskan. Dagen efter bröllopet var vi tillbaka på friidrottsbanan igen för att köra intervallträning – vilken romantisk smekmånad!

Mer om Grete - en bok om löpning