Våga anta utmaningen att bli en bättre löpare

Vad innebär det egentligen att vara löpare? Vad är det som skiljer en fortsättnings- och avancerad löpare från en nybörjare? Och vad är det för skillnad på joggare och löpare? Detta är frågor som ständigt återkommer, och jag har själv blivit tillfrågad om jag är en joggare. Skillnaden mellan en joggare och en löpare har varken med löpningstempo eller förmåga att göra, utan med målsättning. En joggare springer för att hålla sig i form och tränar omkring 30 minuter tre dagar i veckan.
Detta är ett utmärkt mål och en nödvändig förutsättning för att kunna gå vidare till ett fortsättningsprogram. Om du tränar mer än du behöver för att hålla dig i form har du antagligen satt upp ytterligare mål, som att gå ner i vikt, öka konditionen eller ställa upp i motionslopp eller tävlingar.
Steget från nybörjare till fortsättningslöpare är inte svårt att ta. De flesta börjar springa för att komma i form och övergår sedan omedvetet till nästa nivå. Den ena dagen joggar de och den andra deltar de i en tävling. Jag föredrar dock en lugn övergång. Detta kapitel är skrivet för dig som nått ditt första mål och fascinerats av löpningen. Du är nu redo att öka distansen och utveckla din uthållighet, fart och träning. Jag kommer därför att diskutera några av de grundprinciper som ingår i träningen och som jag själv använder i mitt träningsprogram.
Grundprincipen för att komma i form är relativt enkel, vilket är en av anledningarna till att miljontals människor springer. Det är när du vill förbättra dig som komplikationerna uppstår. Då blir erfarenheten, kunskapen, talangen och disciplinen viktiga faktorer. Om det är enkelheten i löpningen som först attraherar människor, är det nog utmaningen att förbättra sig som håller intresset vid liv.

All träning är individuell
Du bör ha klart för dig att ett träningsprogram innehåller massa olika | regler, men att det samtidigt inte finns några bestämda regler. Detta ologiska resonemang ger dig ett hum om vad du har att vänta dig. All träning är individuell och det program som passar en löpare kan visa sig vara katastrofalt för en annan. Därför finns det säkerligen lika många träningsprogram som det finns löpare. Svårigheten är att finna ett program som passar just dig.
Eftersom träningen är så pass individuell rekommenderar jag aldrig mitt eget träningsprogam till någon annan, och du bör passa dig för att helt kopiera någon annans träningsprogram. Det är bra att experimentera men bara till en viss punkt, och bara om de grundläggande elementen finns med. Nybörjarprogrammet ger dig inte bara en grundläggande kondition, utan även en grundläggande rutin för mer avancerade träningsprogram. Kom ihåg: om det fungerar så ändra det inte. Om det inte fungerar så är det inte bra för dig. Om du kommer ihåg denna regel har du kommit en bra bit på vägen.
Först när du skaffat dig en grundkondition, satt upp realistiska mål och kommit underfund med dina starka och svaga sidor är du redo att lägga upp ditt fortsatta träningsprogram. Ett av dina bästa hjälpmedel är andra löpare och vi kan alla lära och dra nytta av varandra. Jag har själv utvecklat vissa av mina träningsmoment genom att jämföra min träningsdagbok med andra elitlöpares och tränares dagböcker. Mitt program är baserat på min målsättning, mina fysiska och psykiska förutsättningar och på råd från tränare. Jag har även lärt mig mycket genom att studera hur andra löpare tränar och hittar alltid något nyttigt i deras träningsprogram.

Vissa program ger mig kalla kårar
Jag har nått så pass långt att jag omedelbart vet om en annan löpares program innehåller moment jag kan dra nytta av och inkludera i mitt eget program. Jag har till exempel tagit till mig en del av den intervallträning som den amerikanske maratonlöparen Alberto Salazar och hans tränare Bill Dellinger använder, nämligen att springa 1 609 meter (en engelsk mil) i ett omväxlande snabbt och lugnt tempo. Vissa elitlöpares program, som att springa 20 mil i veckan på hårt underlag, ger mig dock kalla kårar. Försökte jag mig på det skulle jag falla ihop efter två veckor. Andra program innehåller för mycket långdistanslöpning i lugnt tempo, något som jag inte har tålamod till och enbart tycker är slöseri med tid. Mitt eget träningsprogram är någonting mitt emellan dessa två ytterligheter.
Jag springer inte lika många mil som mina konkurrenter men jag tränar intensivt och målmedvetet, något jag tagit med mig från min tid som banlöpare. Trots att jag respekterar löpare som Joan Benoit (USA) och Ingrid Kristiansen (Norge) skulle jag aldrig kunna springa lika långt som de gör för att tillhöra eliten. Vissa löpare noterar otroligt långa träningsdistanser i sina dagböcker, och jag har läst att den japanske maratonlöparen Toshihiko Seko springer upp emot sex mil på ett träningspass. För mig låter det helt absurt, men som du säkert vet leder många vägar till Rom.
Om det bara fanns ett sätt att träna på, och om framgång kunde beräknas efter hur mycket och hur långt du sprang, skulle det vara enkelt för mig att ge dig goda råd. Men träning är inte båra en vetenskap utan även en konst, en blandning av fysiska, mentala och sociala faktorer kombinerade med en grundkunskap om vem du är. Trots alla etablerade regler om vad du bör och inte bör göra lär du dig det mesta från dina egna erfarenheter. Min erfarenhet säger mig att det inte alltid hgälper att folja läroboken till punkt och pricka.
1980 försökte jag besluta mig för vad jag ville göra med min löparkarriär. Skulle jag fortsätta med banlöpning eller satsa på långdistanslöpning, eller kunde jag kanske satsa på båda två? När skulle jag få tid över till terränglöpning?
Min obeslutsamhet påverkade träningen och eftersom jag kände mig trött och uttråkad ändrade jag den. Jag började träna intensivt för att förbättra min banlöpning, men fortsatte samtidigt med långdistanslöpningen. Jag inkluderade styrketräning och övade upp spänsten, något som sprinterlöpare gör, och förändrade min löpstil för att springa effektivare på banan. Enligt läroböckerna borde jag ha gjort framsteg, men det enda jag uppnådde var en skada. På grund av alltför intensiv träning i spikskor fick jag ont i hälarna och ömma hälsenor, och var tvungen att vila i tre veckor.
Glöm inte bort att du kan lära dig mycket av andra löpares misstag. Jag hade kanske kunnat undvika mina skador om jag lytt mina egna råd:
1. Ha en klar målsättning. Själv satt jag klämd mellan banlöpningen och långdistanslöpningen och kände mig rastlös och obeslutsam.
2. Se till att dina mål är realistiska och att du är flexibel. Jag insåg att konkurrensen blivit för hård för att hålla mig på världstoppen som både ban- och långdistanslöpare, och utnyttjade inte min kapacitet till fullo. Det var omöjligt att hålla mig på toppen i båda grenarna och jag tvingades därför att ändra mina ursprungliga planer.
3. Ändra eller utöka inte ditt träningsprogram för plötsligt. Det tar tid för kroppen att vänja sig vid förändringar. Jag började helt plötsligt träna mycket i spikskor och utökade även mitt program med nya sprintövningar. Det var nog denna plötsliga förändring som ledde till att jag skadade mig.
4. När ett träningsprogram fungerar bra, ändra det inte. Jag hade haft stora framgångar med mitt gamla program och det skulle säkert ha fortsatt att fungera bra. Givetvis gäller inte dessa regler för alla löpare.

Mer om Grete - en bok om löpning