Det är ett sant nöje att tävla i gatulopp

Varför ska du tävla? Du kan göra det för att det är roligt eller för att pröva någonting nytt.
Det var anledningen till jag 1978 för första gången ställde upp i ett gatulopp. Jag fick chansen att åka till USA och uppleva vad gatulöpningen egentligen gick ut på. Det bästa skälet till att delta i en tävling är naturligtvis att det ger dig ett tillfälle att pröva dig själv, din träning och din förmåga. Jag brukar likna det vid att ta examen. Din träning är läxorna och tävlingen är examensprovet som visar hur mycket du läst på.
Din inställning till tävlingar, och orsakerna till att du ställer upp, varierar beroende på dina mål och dina förberedelser. Motivationen kan förändras från tävling till tävling, och vissa tävlingar blir naturligtvis viktigare än andra. Jag ger för det mesta allt jag har när jag tävlar, men inte i alla lopp. Vissa tävlingar springer jag bara för att det är en sådan härlig stämning kring loppet, och andra springer jag för att fa en hård genomkörare.
Det finns flera anledningar till att jag tycker om att tävla. Dels ger det mig bevis på min egen förmåga och framgång, och dels värderar jag den känsla av gemenskap jag känner när jag springer tillsammans med tusentals andra löpare och när jag småpratar med mina konkurrenter efteråt. Ibland diskuterar vi loppet: var vi kände oss trötta och var vi kom in i andra andningen och drog upp tempot. Denna speciella stämning kanske många löpare tar för givet men om du tidigare enbart tävlat i banlöpning, där en handfull superegoister inte så mycket som hälsar på varandra, är gatulöpningen ett sant nöje.
Det är någonting i själva tävlingsritualen som drar fram det bästa i oss. Vi är alla jämlika när vi sätter på oss startnumren, ställer upp oss vid starten, och får tid och placering vid målet. Det är en gemensam upplevelse och vi springer alla samma distans, kämpar alla mot samma klocka och har alla samma beslutsamhet. Det är också en individuell upplevelse eftersom det är du som springer och ingen annan kan göra det åt dig. Det är din tävling och det är endast du själv som vet vilken utmaning och tillfredsställelse som tävlingen innebär för dig.

Vi löpare gillar att uppträda inför publiken
Alla löpare delar samma glädje över att få "uppträda". Det finns nog något av en skådespelare inom oss alla och vi tycker om att ha publik. Det är möjligt att vi springer för vår egen tillfredsställelse, men det är samtidigt betydelsefullt att det finns åskådare. Utan denna "teaterscen" som tävlingarna hålls på vore det inte detsamma - inte för mig i alla fall.
När jag 1984 deltog i VM i terränglöpning på travbanan Meadowlands i New Jersey, USA, varken såg eller hörde jag en enda åskådare. Jag fick senare reda på att det varit 17 000 askådare där, men att de varit inomhus i en byggnad med utsikt över själva travbanan där vi sprang. Jag saknade den närkontakt med publiken som jag tycker så mycket om och det kändes som om jag sprang en liten småtävling och inte ett VM. Den adrenalinkick jag vanligtvis får uteblev och jag blev frånspurtad på upploppet och kom in på tredje plats. Jag hade blivit världsmästare i terränglöpning fem gånger tidigare och vem vet, kanske kunde jag ha pressat mig lite hårdare på upploppet om jag hade fått hjälp av åskådarnas rop. De stora åskådarhoperna vid Queensboro-bron vid New York Marathon ger mig gåshud. Den stora folkhopen och dess jubel är otroligt inspirerande. Hur kan jag reagera på annat sätt än att dra upp tempot? Om jag sprungit New York Marathon ensam med bara en följebil bredvid mig hade jag aldrig kunnat sätta nya världsrekord. Även när vi tränar motiveras vi av folk som tittar på oss.
När min man Jack springer tillsammans med mig och vi inte ser någon annan har han en tendens att sakta ner och släpa efter. Om det däremot finns människor runt omkring oss kämpar han extra hårt för att hänga med. Vi skulle alla antagligen bli mycket bättre om vi alltid hade åskådare på våra träningar.

Tävlingsförberedelser
En mängd olika detaljer ingår i förberedelserna inför en tävling, och det är ofta dessa detaljer som avgör om det kommer att gå bra eller dåligt. Du har tränat mycket inför en tävling och för att omsätta träningen på bästa vis är det viktigt att du förbereder dig ordentligt inför själva tävlingsloppet.
En av de viktigaste förberedelserna är att reducera träningsmängden några dagar före tävlingsdagen. Jag brukar reducera träningen till ett lätt pass om dagen de sista dagarna innan jag tävlar. Dagen före tävlingen brukar jag dra ner ännu mer, och vissa löpare vilar då helt. Hur pass mycket du bör trappa ner beror på dina behov och på vilket slags tävlingslopp du ska delta i.
Vissa människor känner sig osäkra om de vilar en hel dag och joggar därför ett tjugominuterspass för att bevara rytmen. Andra tycker om att känna sig så utvilade att det värker i kroppen av längtan efter att få tävla. Ju längre loppet är och ju seriösare du tar det desto viktigare är det att trappa ner träningen och vila tillräckligt. Det säger sig självt att det behövs mer nertrappning inför ett maratonlopp än inför ett tiokilometerslopp eftersom det är fysiskt och mentalt jobbigare att springa maratonlopp.
Träningsdagboken kan hjälpa dig att få reda på om du trappar ner på rätt sätt. Det var så jag lärde mig. Jag läser igenom hur jag förberedde mig inför lopp jag har gjort bra iErån mig i och följer sedan samma rutin inför andra tävlingar.
Om tävlingen går under en tid på dagen då du normalt inte tränar kan det vara bra att försöka träna på just den tiden några gånger innan. Veckan före en tävling brukar jag försöka träna vid samma tidpunkt som tävlingsloppet avgörs. Om du deltar i en tävling långt hemifrån är det bra att se till att du är ute i god tid så att du hinner vila upp dig från en lång bilfärd eller flygresa. Om resandet innebär en tidsskillnad eller ett väderombyte bör du ha upp till en veckas omställningsperiod. Försök under denna vecka träna vid samma tidpunkt som tävlingen går även om din kropp inte ställt om sig helt.
Om jag springer en tävling som startar mellan klockan 8.30 och 9.00 på morgonen brukar jag gå upp vid 5.00 eller 5.30 för att vara säker på att min kropp är helt vaken när jag ställer mig på startlinjen. Det finns inget värre än att försöka springa ett lopp bara någon timme efter att ha vaknat. Det blir en alltför stor chock för en sömnig kropp. När jag har stigit upp brukar jag gå ut på en promenad för att vakna och få igång kroppen. Om det är varmt ute dricker jag mycket från det ögonblicket jag stiger ur sängen. Om tävlingen går mitt på dagen dricker jag te och äter rostat bröd med marmelad, men utan smör. Jag vet att det jag äter inte har någon positiv effekt på hur jag senare springer, men det gör att jag blir av med hungerkänslan.

Ät som vanligt inför tävlingen
Den viktigaste regeln för förberedelserna inför ett lopp har med mat att göra: pröva inte någonting nytt. Hur väl man än känner till denna rege I frestas man alltid att pröva någonting nytt som kanske kan ge den där extra energin. Om du inte brukar dricka kaffe före ett lopp så gör det då inte heller bara för att du har hört att det verkar uppiggande. Om du är van att äta före ett lopp så fortsätt med det, men se till att det du äter är lättsmält och att du äter minst två till tre timmar före tävlingen. När det gäller praktiska detaljer så ser jag alltid till att mina tävlingskläder och skor är rena och på plats kvällen före tävlingen. Det besparar mig tid och onödig irritation, speciellt om loppet går tidigt på morgonen.
Jag sätter fast startnumret på min tävlingströja och hänger den väl synlig över en stol för att på så sätt öka min motivation. Jag packar en väska med vaselin, hårspännen, toalettpapper, extra säkerhetsnålar och ett mellanmål till efter loppet. Jag tar också med mig extra kläder. Dels for att kunna byta till torra kläder efter loppet, dels för att snabbt kunna byta om vädret förändras alldeles före start. I händelse av regn packar jag även ner extra skor och strumpor.
Om jag inte är säker på att det finns tillgång till vatten vid startområdet tar jag med mig en flaska vatten. Det kan tyckas överambitiöst att packa ner så mycket men min teori är att det alltid är bättre att ta med för mycket än för lite.
Det kan också tyckas onödigt att diskutera hur jag packar och vad jag tar med mig till starten på tävlingsdagen, men det finns nog ingenting som är så irriterande som att behöva leta efter saker man behöver till loppet några timmar innan det startar, eller att komma dit och upptäcka att man glömt någonting.
Lär dig banan. Jag ser alltid till att jag vet den ungefärliga sträckningen av loppet, antingen genom att titta pa en karta eller genom att köra eller springa den. Jag vet var starten och målet är, var upp- och nedförsbackarna är och var vätskekontrollerna är placerade. I Mini Marathon (New Yorks Tjejmil) 1985 lärde jag mig hur viktigt det är att känna till banan. Eftersom jag på förhand inte lärt mig banan eller var jag kunde tjäna in några meter genom att snedda i svängarna, så sprang jag omkring 50 meter för mycket.
För dessa onödiga metrar fick jag betala 5-10 sekunder, vilket var dyrbart då jag förlorade loppet med endast tre sekunder. Tidigare hade jag vunnit detta lopp utan att tänka på hur jag skulle springa i kurvorna, så när (min man) Jack påpekade det för mig före loppet var jag alldeles för nervös och distraherad för att Iyssna till vad han sa. Detta bevisar att jag fortfarande har mycket att lära, och i det här speciella fallet var läxan mycket hård!

Läs tävlingsinformationen noga
Läs igenom tävlingsinformationen noga och se efter om den innehåller specialinstruktioner. Planera hur du ska ta dig till starten och se till att du är där i god tid. Om du är väl informerad och förberedd ökar även ditt självEörtroende och du springer bättre. Vissa av dessa detaljer är kanske självklara men du kommer att bli förvånad när du märker hur lätt det är att glömma saker när du är nervös.
Det finns även löpare som är så nervösa inför ett lopp att de av en eller annan anledning inte startar. Jag känner till löpare som värmt upp och varit klara att springa och sedan upptäcker att de inte har på sig några löpningsshorts under träningsoverallen! "Amatörer!" tänker du kanske, men så är inte alltid fallet. Det hände nämligen den amerikanske sprinterkungen Carl Lewis.

Mer om Grete - en bok om löpning