27.56-löparen på 10 000 meter Mats Erixon: "Det finns inga genvägar. Man måste göra det hårda jobbet!"
Mats Erixon är en av Sveriges genom tiderna bästa löpare. Under 1980- och början av 1990-talet så var han den svenska manliga löpare som låg i framkant vad gällde internationella placeringar och tider. I podden Spring Snyggt – med Jesus och Manne berättar Mats om grundträning, hur han tränade mellan tävlingssäsongerna för att lyfta sig ytterligare.
Du har en fantastisk "persstege" med bra resultat på allt från 800 meter till maraton. Hur gjorde du för att få en sådan bredd?
– Jag var mer banlöpare, och det gjorde jag ju på sommaren. Sen sprang jag Göteborgsvarvet på våren efter grundträningen och slutligen någon mara på höstkanten. Det blev ganska så logiskt att lägga upp året på det sättet. Det blev mitt löparliv. 800 meter som inte var något jag direkt satsade på brukade jag slänga in i augusti innan de stora tävlingarna som SM och landslagsuppdrag. Jag gillade att tävla helt enkelt och en ambition var att vara allsidig.
Att springa 800 meter som utpräglad långdistansare känns ångestframkallande. Var detta del i en träningsfilosofi?
– Jag gillade att slå personligt rekord, oavsett sträcka, så man fick passa in det när det gick. I början på säsongen så var det inte direkt roligt att försöka springa snabbt, men mot slutet så hade man kommit in i det. Kände jag att jag hade chans på rekord då så var det lika bra att testa, tävla var alltid roligt. Jag slog bland annat rekord på 1500 meter bara tre dagar efter jag hade vunnit 5000 meter på SM, kanske inte optimalt men det gick ju ändå.
Du är den som vunnit absolut flest Göteborgsvarv, som går av stapeln i maj, och sen lyckades du ändå springa så bra på bana. Hur såg grundträningen ut inför det här?
– Min säsong kan man säga började i mitten av november. Då var ambitionen att öka veckovolymen ungefär en mil i veckan fram tills årsskiftet ungefär. Jag jobbade som gymnastiklärare parallellt med elitkarriären så man fick passa in träningen med när vi hade lov. Ett tema för mig var att alltid få till återhämtningen, jag la mina hårdaste veckor de veckor jag kunde sova mer och hade mer tid över. Sportlov och påsklov åkte man ofta på läger och just januari, februari och mars blev månader där milen var väldigt viktiga. Man räknade sitt snitt och premierade volym lite extra mycket. Göteborgsvarvet kom i mitten av maj och efter det körde jag mer specifikt för bana.
Hur mycket siktade du på att springa januari till mars?
– Jag försökte ligga mellan 16-18 mil när jag var hemmavid och jobbade. Började jag klockan 8.00 så skippade jag ofta morgonjoggen. Började jag klockan 10.00 så blev det dubbla pass. På läger blev det ofta runt 20 mil.
Vad var viktiga pass för dig under denna perioden?
– Milen var viktigast under grundträningen. Ett annat pass som vi körde mycket av var "snabbdistans". Då sprang man i princip så fort man kunde i allt från 5 till 15 kilometer. Idag pratar man ju mer om trösklar och dessa är ju lite lugnare. Snabbdistans var mer på tid för att stämma av hur bra man var. Vädret avgjorde ofta hur fort dessa gick men de kunde ofta gå i runt 3.00 minuter per kilometer.
Snabbdistans känns som något som har försvunnit ur det svenska löparvokabuläret. Hur lik var träningen på 80-talet jämfört med hur den är idag?
– Just dessa dubbeltrösklar körde vi inte så mycket av. Bertil Sjödin på GIH introducerade det här med 4 mmol (koncentrationen av mjölksyra per liter blod, reds. anm.) för oss i mitten av 80-talet. En snabbdistans kunde ge kanske 7-8 mmol. Mot slutet av karriären började jag nog att tänka mer på "smärttröskeln" och köra lite lugnare, men det är klart att återhämtningen blev lite mer lidande när man körde så hårt. Den riktiga tröskelträningen som vi använder oss av idag, när jag kör med Micke (Mikael Ekvall som Mats har hjälpt sedan 2012, reds. anm.) så ligger vi snarare runt 2.5 och 3.5 mmol som är ännu lite snällare. Man kanske hade tur ändå, man var inte så nervös inför passen utan man gick bara in och gjorde det.
Var det givet att du skulle bli så bra som du blev?
– Det var inte alls givet, när jag var 14 så var jag fyra på 1000 meter i Småland. Sen fick jag tag på Arthur Lydiards bok om löpning och slogs av hur mycket träning som behövdes. Jag utvecklades egentligen ganska sent.
OS är något helt otroligt, vilken härlig känsla att få springa där också. Svenskt rekord på 10 000 meter 1982, då började telefonen ringa lite mer. Det finns så mycket som jag är tacksam för.
Söker man Mats Erixon på Youtube så får man upp flertalet repotage och klipp från när du var aktiv. En sak som slog oss när vi tittar på dessa är ditt steg. Det är väldigt flackt men uppenbarligen väldigt vägvinnande. Jobbade du mycket med steget under karriären?
– Jag spelade fotboll tills jag var 16 och hade nog ett annat steg då. Tror att jag fick det där lite kortare steget när jag började med mer mängd. Jag var också borta från löpningen ett helt år när jag var 18, efter det ville jag kanske inte vara riktigt så spänstig i steget. När jag inte var i bra form så hade jag ett dåligt steg fick jag höra. Men det ändrades när jag var i bra form, haha. Men visst hade jag ett ganska så lågt och flackt steg. Jag jobbade inte så mycket med löpskolning men när jag kom till Göteborg på slutet av 1970-talet så körde vi en del 100-meterslopp. Detta var snarare ren snabbhet än något annat. Jag gick en del ungdomstränarkurser och tog väl med en del av det. Bland annat trippling som nog har försvunnit lite nu.
Vad skulle du säga är syftet med grundträning?
– Att bygga upp sig själv för att klara den snabbare träningen. Under grundträningen ska man variera det så mycket som möjligt. Alldrig samma distans och mängd två gånger i rad. Sprang jag asfalt på morgonen så sprang jag oftast på mjukt på kvällen. Sprang jag 15 på morgonen så sprang jag kanske åtta på kvällen. Variationen tror jag är stärkande. Mängd är det andra som jag tror är viktigast med grundträningen. Grunden läggs helt enkelt under grundträningen. En annan sak som jag försökte tänka på speciellt under grunträningen var att alltid avsluta starkt. Tappar du fart in så vänjer man kroppen vid det, när du tränar mer mängd men lite snällare pass så kan man med fördel tänka på att öppna lite defensivare och öka på slutet.
Du var också känd som en väldigt stark spurtare, var detta något du jobbade på?
– Spurten var givetvis kopplad till formen. Men jag försökte ofta lägga in lite snabbare löpning efter passen. 200 meter där jag tryckte på ordentligt. Sen jobbade jag mycket med in-and-outs där vi växlade tempo mycket. Detta tror jag gjorde mycket för spurten.
Vad är du mest nöjd med i karriären? Vad tänker du tillbaka mest på?
– Det är flera grejer, svensk mästare första gången var väldigt roligt. OS är något helt otroligt, vilken härlig känsla att få springa där också. Svenskt rekord på 10 000 meter 1982, då började telefonen ringa lite mer. Det finns så mycket som jag är tacksam för.
Finns det något du hade gjort annorlunda?
– Jag tror ändå att jag fick ut i princip allt. Kanske att jag valde maraton lite för sent.
Hade du kunnat bli bättre om du sprungit på heltid?
– Det tror jag faktiskt inte, det var skönt att kunna tänka på något annat. Att göra något några timmar om dagen tror jag är bra. Jag gillade att vara på läger men jag gillade också att koppla ifrån löpningen.
Hur blir man en så bra löpare som man bara kan bli?
– Man ska ha en träningsdagbok, man ska planera sin vecka varje söndag utefter hur veckan kommer att se ut. Planera in vila och se till sig själv. Varje år tar man två veckors vila och går igenom säsongen. Sen lägger man på en 10-15 procent nästkommande år. Det finns inga genvägar. Man måste göra det hårda jobbet!
Lyssna på hela intervjun i podcasten Spring Snyggt – med Jesus och Manne.
