Du sprang ditt första maratonlopp i Stockholm 1987, vad fick dig att
börja med maraton?
- Solastafetten (studentstafett) -78 o 79 (4 och 5 km) gav mig lite blodad tand, sen kom barnen och annat, men jag tyckte det var roligt att titta på alla i Stockholm. Vi kände flera som sprang och jag närde en dröm att själv springa, fast det längsta jag gjort var 5 km (1979). 1986-87 hade familjen ett sabbatshalvår i södra Spanien och då bestämde jag mig att försöka träna till halvmaran. En maratonlöpande kompis, som kom ner och hälsade på, tyckte jag tränade så duktigt så han anmälde mig till Stockholm. Min första mil hade jag sprungit i slutet av jan-87 men sen ökade jag träningsdosen nästan dagligen. Det var underbart att komma ut en runda varje dag.
- Jag såg verkligen fram emot Stockholm Marathon trots att jag sprang en halvmara, Strängnäs två broar, veckan innan och var ganska trött och det gick inte så bra (2.17) Blodvärdet visade sig vara väldigt lågt, så jag laddade med Blutsaft och fick upp värdet och maran gick finemang och jag var nöjd med 4.27. Var helt lyrisk i mål och dansade hela natten och mådde prima dagen efter. Jag kan t.o.m. jämföra första maran med att föda barn. Man är så trött och så lycklig och fylld av endorfiner. Detta var verkligen något för mig!

Nu närmar du dig 200 st fullängds maraton ( i sanktionerade lopp), hur kan det komma sig att det blivit så många lopp?
- Att det blivit så många lopp beror ju på att jag alltid tyckt det varit så roligt. Som jag nämnt så var det helt fantastiskt att på sin första mara springa i mål på Stockholm stadion. Jag bara längtade till nästa tillfälle, men ovetande som jag var på den tiden trodde jag ju bara att det fanns dessa stora maror. Det var läge att sikta in sig på N Y efter Stockholm. Nu fick jag ju dessutom med mig Leif (min man), som inte kunde åka med utan att också springa.
- 1989 hittade jag en dubbelmara i Danmark, Viborg, när vi var där på semester. Det var egentligen en marsch på 45 km första dagen och en mara andra. Jag ställde upp och sprang båda och var inte trött trots start kl 5 båda morgnarna och jag hade precis vaknat.
- När så KG Nyström började med sina berömda dubbelmaror och sedan 5-10 dagars var jag förstås med från början. Det var en härlig tid som kulminerade i maj 1996 med först 5 maror på fem dagar och sedan direkt därefter Vänern Runt (45 mil). Jag var helt ensam om att ta hela köret. På den tiden jobbade jag inte heltid bör tilläggas, och barnen var ganska stora. Att det blev många maror till antalet beror även på att jag aldrig brutit något lopp, hur vissen jag än känt mig. (Kanske inte att rekommendera?)

Du har sprungit många små maratonlopp, men även dom stora klassiska så som Boston och New York. Vilka lopp har varit roligast och mest
minnesvärda?
- Stockholm är, som du vet, mitt absoluta favoritlopp, men i stort är jag inte så värst förtjust i jättestora lopp.
- Av de stora tycker jag nog bäst om Boston och Athen.
- Av "småloppen" gillar jag tex. Östergarn (Gotland), Löttorp på Öland.
Växjö har också en bra mara med 8 varv runt Växjösjön. Låter kanske inte så kul, men är mycket trevligt. Över huvud taget tycker jag att arrangörerna ute i landet gör en jätteprestation när de anordnar maror för så få deltagare. I Lilla Edet förra helgen var vi ex bara 23 fullföljande.
- Reykjavik och Midnight Sun Marathon i Tromsö är några maratonlopp som jag skulle vilja springa. Nu har vi ju också Adak i Lappland där man kan springa i midnatts-sol, ja t.o.m. 10 mil om man har lust.

- 29 maror har det blivit som mest på ett år (1996), blir inte kroppen
sliten av så många lopp, eller har du några specialknep för snabb
återhämtning?
- Det där med att orka och kunna springa så många maror beror på att jag aldrig tar ut mig riktigt. Springer man 4,2-8 mil om dagen upp till 12 dagar i sträck så gäller det bara att ta det lugnt och inte tävla med varken andra löpare eller tiden. Tyvärr klarar inte min kropp längre dessa många, långa sträckor, men det gick bra till en bit över 50 år. ( Gunilla är född 1944)
- Mentalt klarar jag det hur bra som helst, för jag tycker så gott som alltid att det är roligt att springa.

Laddar du upp på något speciellt vis inför ett lopp?
- Ladda inför ett lopp kan jag säga att jag gör mentalt. Jag ser verkligen fram emot varje mara och gläder mig mycket i förskott. Att det sen kan bli jobbigt tänker jag aldrig på, bara det roliga. Tränar gärna lugnt även dagen innan. Laddning i form av kolhydratdito har jag provat, men är inget för mig. Jag blev så hungrig när jag inte fick äta kolhydrater första dagarna. Vill inte dricka för mycket före loppet, man bara kissar ut det.

Hur tränar du mellan marorna?
- Jag vill ju gärna träna varje dag, det är inget direkt tvång, men jag mår bäst när jag får komma ut en sväng dagligen. Även dagen efter en mara vill jag helst ut på en lätt träningsrunda. Jag är mycket beroende av mina träningskompisar, löpningen är så social och vi pratar och har roligt hela tiden. Det går ju bra när man inte springer så fort.

Vad är tjusningen med löpning och tävling för dig?
Tjusningen med träningen är att man mår så bra, fysiskt och psykiskt. Man kan äta och dricka som man vill, behöver aldrig banta. Man kommer ut i naturen, man lär känna sin omgivning och nya trakter när man är ute och reser och som jag sagt, jag träffar så många trevliga löparkompisar.
När det gäller tävling så är de små marorna verkligen sociala, alla känner alla och ofta hittar man någon kompis som springer i ungefär samma hastighet som man själv och man kan springa och snacka. De större marorna kan också vara sociala men då kommer spänningen och tävlingsmomentet in mer. Eftersom jag oftast går ut lugnt har jag krafter kvar i slutet och då är det en verklig kick att få springa om trötta löpare. På mindre lopp räknar jag dem.