Patrik Gustafson

Grattis till ett kanonlopp i Stockholm, kan du berätta lite om vad du hade för taktik innan loppet och om hur du upplevde årets Stockholm Marathon?

Tack! Efter Göteborgsvarvet var jag lite besviken och kände att jag har mer att ge. En tid under 2:30 i Stockholm har varit mitt mål de senaste åren, så även i år.

Taktiken var enkel, att öppna på 1:12-1:13 halvvägs och inte bromsa utför Västerbron. Jag valde för första gången att springa maran i ett par riktigt lätta tävlingsskor. Vädret tänkte jag inte så mycket på, vi triatleter(!) är vana vid härliga sommardagar. Jag anlitade även min gode vän och klubbkamrat Martin som vätskelangare och moraliskt stöd.

Stämningen gör att man får bromsa sig själv. Jag öppnade kontrollerat på 1.12. Redan halvvägs hade jag flera av mina jämngoda medtävlare bakom mig. Anders Karlsson och jag höll ihop fram till 30 km och det kändes fortfarande kontrollerat. Jag fick höra att vi låg runt 10:e plats och sprang om SM-medaljer. Kontot med positiva "vibbar" fylldes på, medalj var inget jag ens hade tänkt på innan loppet.

På Västerbron började jag skymta de som låg framför. Det gällde nu bara att ta sig helskinnad ner för bron, förra året blev jag stående innan 35 km med stumma ben, inget trevligt minne. I år gick det bättre, jag kunde hålla farten och såg fram emot Flemminggatan och avslutningen. När jag svängde in på Odengatan passerade jag en utländsk löpare, pluskontot steg. Efterhand kunde jag urskilja det som måste vara Magnus Bergman, för det hade jag listat ut att han och Alfred måste vara de svenskar som låg före. På Karlavägen kunde jag passera Magnus. Jag var nu uppe i regionen av löpare jag tidigare inte fäst någon större uppmärksamhet på mer än i resultatlistor.

Det gick lätt sista biten in till stadion och jag hade chansen att plocka ytterligare en löpare, men tanken på att återigen springa in på Stadion störde mina planer. När jag i sista kurvan kunde konstatera att jag äntligen lyckats ta mig under 2:30, ökade jag farten av ren tillfredställelse och kom i mål sekunden efter en trött 2:14-kenyan.

Det som känns bäst är att jag äntligen lyckats springa hela vägen och inte bara tagit mig i mål. Jag fick dessutom bra utdelning på mitt lopp, SM-silver och en 7:e plats totalt är ren bonus.

Hur känns det i benen efteråt, har du kommit igång med löpning igen?

Benen är bra, jag känner egentligen ingenting. Brukar ofta bli öm i knä och vader efter längre lopp, men det känns bara bra. Jag väntade till onsdagen innan jag gav mig ut på en liten runda igen. Närmsta veckan blir lugn, jag ska bara njuta av att kunna springa.

Om jag inte har helt fel har du triathlonbakgrund, hur ser din tävlings/träningsbakgrund ut?
Fotbollskorna la jag på hyllan 95; då jag även sprang mitt första Stockholm Marathon (3.07). Jag hade några år tidigare bestämt att när jag slutar spela fotboll ska jag börja med triathlon, för det verkade häftigt. Jag ökade löpträningen, gick med i Brittatorp Träningsklubb, för där visste jag att det fanns duktiga löpare. Lärde mig simma crawl 96, började cykla lite mer 97, men fortfarande mest löpning. Sprang 97 Göteborgsvarvet på 1:09:16 och Växjö Marathon på 2:31.

1998 blev det mer triathlon, blev Svensk Mästare i Duathlon och körde Kalmar Triathlon (3,8 km-180,2 km-42,2 km) på 10 h 6 min. Sprang Lidingöloppet på 1:44:32. Tränade i stort sett på heltid, kombinerat med studier.

Under 1999 blev det två utlandsläger med mycket cykel på programmet, siktet var inställt på VM i Duathlon Långdistans (Powerman Zofingen, Schweiz), kom 24:a och fick en trevlig upplevelse. Blev tvåa i ålderklass 25-29 vid VM Triathlon Långdistans i Säter, (de som inte är uttagna att tävla i resp landslag får tävla i åldersklasser). Sprang Lidingöloppet på 1:44:31, och två veckor senare Växjö Marathon på 2:27:59, (flack 8-varvsbana).

2000 flyttade jag till Göteborg, levde på kärleken och tränade på heltid under våren och sommaren. Redan i januari sattes ribban högt då jag och elittriatleten Ted Ås åkte till Lanzarote för att träna. Det blev 36 h träning på sex dar, varav en vilodag. Kommer förmodligen aldrig att träna så mycket igen, men vet att jag kan. Sen två veckor på Mallorca följt av min främsta placering på Terräng-SM, 9:a på långa banan. Tillbaka i Stockholm 2:34, VM Triathlon Långdistans i Nice (åldersklass) och årets stora mål, Kalmar Triathlon SM Långdistans. Där fick jag en bra dag och tog SM-silver på tiden 9.03.47, (1:02-5:06-2:56). Efter detta tog det ett tag att återhämta sig, framförallt mentalt. Det var en jobbig sommar. Triathlon Västs landslagsman Anders Nilsson omkom tragiskt under ett träningspass på cykel i mitten av juni och det satte sina spår.

I januari 2001 föddes vår dotter Alice, vilket kan vara en av anledningarna till att 2001 blev något av ett mellanår. Jag lyckades ändå ta ett SM-silver i Duathlon under hösten.

Under våren 2002 har jag varit pappaledig och inriktat mig på löpningen.

Du sprang bra redan i Göteborgsvarvet ( 1:09:00), har du ändrat på något i din träning inför årets säsong, och kan du ge oss en typisk "Gustafsonvecka"?

Det har blivit mest löpning. Jag tränar runt 10 h i veckan och ligger på 10-13 mil i snitt, varvat med 1-2 pass på spinningcykeln (när Alice sover). Jag har försökt köra minst ett intervallpass och ett långpass i veckan, men det varierar. Långpassen springer jag gärna med ryggsäck i skogen, även om jag senaste tiden har försökt nöta mer asfalt.

Hur ser framtidsplanerna ut, är det maraton som är din huvudgren nu?

Det lär bli mest löpning de närmsta åren.

När blir ditt nästa maratonlopp?

Vi får se vad det blir, har inte planerat in någon maraton i höst, men nu känns det spännande att titta i tävlingskalendern och se om det finns några bra alternativ. Det kanske blir Växjö igen, där har jag bra stöd längs banan.

Vad gör du "civilt"?

Jag har en liten familj ihop med Tina och Alice, 1,5 år. I höst kommer jag att börja jobba igen för att dra mitt strå till stacken.

Har du något långsiktigt mål?

När det gäller maraton har jag sagt att jag ska springa snabbare än tjejerna. Nu har jag lyckats distansera de duktiga svenskorna, men när jag såg Paula Radcliffe i London förstod jag att nu blir det tufft. Hon lär väl pressa tiden ner mot 2.16 och dit är det fortfarande långt. (EM 2006 går väl i Göteborg?!)

Mer om Ur arkivet: Szalkai intervjuar